Kvotering är inte optimalt. Men det kan likväl vara ett nödvändigt ont för att komma till rätta med de grava könsobalanser som finns på olika håll i samhället. Merit Wager ger uttryck för en diametralt motsatt uppfattning i dagens SvD. En inledande formulering är särskilt intressant och avslöjande:
"... det är inte rätt att ersätta en eventuell orättvisa med en annan." (min fetstilning)
Wager är alltså inte ens beredd att erkänna själva grundproblemet. Då säger det sig själv att kraften i förändringsåtgärder blir därefter. Personligen menar jag att det krävs ett rejält norm- och värderingsskifte. Och det låter sig inte göras med mindre än att vi också vågar ta till extraordinära metoder. Kvotering - eller vad vi nu väljer att kalla det - kan under en tid vara ett sådant verktyg.
Vi män har blivit mer eller mindre inkvoterade till statusjobb och inflytande i alla tider. När jag själv blev officer för ca 20 år sedan var det inte ens möjligt för kvinnor att söka sig till alla befattningar i försvaret. Det är förvisso ändrat idag men fortfarande har ingen kvinna nått en generals- eller amiralsgrad. I ÖB:s ledningsgrupp (FML) är samtliga 11 ledamöter män. Glastaket finns där och så ser det ut i flertalet verksamheter.
Intressant är också att Wager betraktar en jämn könsfördelning bland kandidater till riksdagsval som just kvotering. Det bygger på en märklig föreställning om att en man på listan per automatik är kompetent och kvalificerad. En kvinna däremot är just inkvoterad... Jag ställer inte upp på resonemang som utgår ifrån att det inte skulle finnas tillräckligt många kompetenta kvinnor i vissa branscher eller nivåer. Nej, det handlar istället om att skapa förutsättningar och att våga släppa fram!
Kanske borde vi därför vända på begreppen istället...? Varför inte tala om "varannan herrarnas" och ha som målsättning att hälften av styrelseplatserna ska vikas för män? Då kanske vi sätter lite fart på det intellektuella förändringsarbetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar