Kungamord och kvinnomisshandel

Ikväll bänkar jag mig framför den sista delen av Kungamordet på TV. Den är välgjord och spännande för alla oss som älskar politikens dramaturgi.

Men seriens absolut största förtjänst är en helt annan. Genom Marie Richardsons fantastiska rolltolkning har den misshandlade hustrun fått ett ansikte. Jag vågar nog påstå att ingen som sett de tre första avsnitten har gjort det oberörd. Budskapet är glasklart: kvinnor som far illa finns i alla samhällsskikt och våldets tryne är precis lika fult var helst det dyker upp. Att hemmet för många är en farligare plats än gatan, krogen eller löpslingan i skogen är dessvärre allt för sant.

Richardsons rollkaraktär Linda har till slut lyckats bryta sig loss och tagit sin tillflykt till en kvinnojour. De gör ett oerhört viktigt jobb runt om i landet - många gånger i det tysta och ofta helt beroende av ideella krafter. Deras verksamhet förtjänar verkligen att uppmärksammas och stödjas.

Just därför blev jag också så upprörd när jag läste en krönika av Carin Stenström i Skånska Dagbladet den 27 februari. I vanliga fall brukar jag inte bry mig om hennes mer eller mindre extrema åsikter men här anser jag att hon passerat anständighetens gräns;

"Att statliga miljoner regnat över kvinnohus, feministorganisationer, genusforkare, homoorganisationer, är välkänt. Det är den ena sidan. Den andra är de fenomen som Zaremba avslöjar: hur enskilda personer smart utnyttjar ett föregivet underläge och anmäler att de blivit kränkta över än det ena, än det andra."

Jag vet inte i verklighet Carin Stenström befinner sig. Ikväll rekommenderas hon hur som helst att göra ett nedslag i fiktionens värld - SVT, kanal 1, klockan 20.30.