Försvarsmaktens pris - del 1 (av 3)

Försvarsmakten beslutade igår att en soldat med nära anknytning till Nationalsocialistisk Front (NSF) ska få fortätta sin tjänstgöring i den Nordiska snabbinsatsstyrkan. Jag har tidigare uttryckt min stora besvikelse över detta beslut och ska i tre kommande inlägg fördjupa en del resonemang kring det pris Försvarsmakten nu riskerar att få betala.

Sammanfattningsvis handlar det om följande konsekvenser:

1. Förlorad trovärdighet
2. Sämre arbetsmiljö
3. Försvårad rekrytering

I detta första inlägg ska jag uppehålla mig vid trovärdighetsaspekten.

Försvarsmaktens yttersta uppdrag är att med vapenmakt värna demokrati och mänskliga rättigheter - i Sverige såväl som utomlands. Det är en oerhört komplex uppgift som ställer höga krav på omdöme och personlig mognad. Kunskap och förståelse för kulturella skillnader och människors olikheter är helt centrala delar av detta. Försvarsmakten driver också sedan flera år ett aktivt värdegrundsarbete i syfte att göra organisationen mer samspelt, målinriktad och operativt effektiv.

Högerextremism står i direkt strid med försvarets uppdrag och värdegrund. NSF är en organistion med djupt odemokratiska värderingar. I partiets punktprogram kan man bl a läsa om vikten av rasbiologiska skyddsåtgärder, dödsstraffets återinförande, utträde ur FN och främjande av genetiskt friska familjer. Man talar om att "omvälva samhället" och kräver fullständig lojalitet från sina medlemmar.

Förrförra försvarsministern, Leni Björklund, var tydlig. "Det ryms inga nazistiska värderingar i en verksamhet som ytterst syftar till att med vapenmakt försvara alla svenskar", sa hon i april 2006. Försvarsmakten uttrycker samma tydlighet i den policy mot främlingsfientlighet som antogs redan 2001. Där framgår att "Försvarsmakten skall engagera sig i kampen mot rasismen. Målet är att inom Försvarsmakten motverka etniskt grundad främlingsfientlighet och rasism."

Med gårdagens beslut uppstår ett klart besvärande glapp mellan ord och handling. Det skadar trovärdigheten rejält. Inte bara för ledarskapet - ytterst ÖB själv - utan också för vår förmåga att lösa fredsfrämjande uppgifter med den kvalitet svenska folket har rätt att kräva. Vi blir inte bättre på en patrullering i Afghanistan eller Tchad än vad vi är i fikarummet eller på kaserngården här hemma!