Så är då dragkampen mellan förband och orter igång - igen. Luleå och Eksjö har hittills gått ut hårdast i striden för sin militära överlevnad. Mer lär vara att vänta... I rådande läge är det egentligen vare sig underligt eller klandervärt (om än olyckligt).
Problemet är att vi löper en uppenbar risk att hamna i pseudolösningar vilket/vilka förband som än drabbas. Att föra en diskussion om försvarets grundorganisation enbart utifrån att vi befinner oss i en akut ekonomisk kris blir fel. Jag tycker mig också ana en övertro på att flytt av verksamheter leder till besparingar. Erfarenheterna (och de har vi gått om!) visar snarast på det motsatta.
Jag hoppas innerligt att den politiska ledningen sansar sig och skapar förutsättningar för att ta saker och ting i rätt ordning. Centerns ledamot i försvarsutskottet indikerar ett sådant förhållningssätt och det inger visst hopp.
Andra debattörer som skenbart är inne på denna linje uttrycker sig i termer av att vi måste låta "försvarets behov" styra. Det blir minst lika fel. Försvaret har inga behov. Åtminstone inte som någon slags egenvärde. Behoven måste istället definieras utifrån en säkerhetspolitisk ambition. Till det kommer sedan ett antal principer. En sådan handlar om huruvida vi ska vara alliansfria eller inte.
Först när denna politiska grund finns på plats kan vi påbörja bygget av ett försvar där uppgifter och resurser är i balans. Annars är det bara en tidsfråga innan vi befinner oss i samma kris- och paniksituation igen. Det spelar bara de i händerna som egentligen inte vill ha en svensk militär förmåga överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar