Jag har hittills vacklat i frågan om OS-bojkott. Det har bland annat kommit att innebära att min kusin som är fritidspolitiker på Gotland tagit ställning flera veckor före mig... Men det ska jag nog kunna leva med, även om en eller annan gliring säkert är att vänta.
Nyss läste jag i SvD på nätet att ett samlat norskt Storting överväger att bojkotta invigningen. Det innebär att Norge blir före Sverige med att sätta ner foten i ännu en central MR-fråga. Nyligen la den norska regeringen fram ett lagförslag om könsneutralt äktenskap, alltmedan vi låter kd förhala processen. Icke desto mindre känner jag mig fullt trygg med att en proposition kommer till hösten.
Var har jag då landat i bojkottfrågan...? Jag vill att vi avstår från att skicka representanter från regering och kungahus till invignings- och avslutningsceremonierna. En del kommer kalla det populism - jag kallar det realism. OS är ett event av sådan dignitet att det automatiskt också blir politik. Kina tänker i alla fall utnyttja det så. Och då är det bara för omvärlden att spela med.
2 kommentarer:
Håller med. Dessutom har OS-invigningen inget med sporten att göra egentligen. Det är bara en del av evenemanget runtomkring. Bojkotta skräpet. Blunda för egen, kortsiktig vinning brukar vara något man kommer ångra en lång tid efter. De som åker till Kina stöder det som Kina håller på med. På samma sätt som de som besökte Berlin när Hitler körde det. Kina är värre eftersom här vet vi redan innan vad de håller på med. Hitlers fuffens kom fram efter OS och krigslutet.
Sedan funderar jag på varför politiker ska använda skattepengar för att se på sport överhuvudtaget. Politiker ska stanna hemma oavsett om Kina har OS eller inte.
Personligen ska jag strunta i att titta på det. Jag mår illa av att någon tjänar pengar och berömmelse genom tortyr, mord, censur och occkupation.
Idrott och politik är två vitt skilda ting, säger vissa folk.. Är inte ett ovanligt korkat sätt att försvara sina egna intressen!?
DÅ: OS i Berlin 1936 var ett gigantiskt propagandajippo för nazismens Tyskland. Bakom järnridån var medaljer i de största internationella turneringarna viktiga symboler för kommunismens överlägsenhet som ideologi. Men till vilket pris?
NU: Det väckte uppseende när USA helt nyligen strök Kina från utrikesministeriets svarta lista över de tio länder i världen som är sämst på att respektera mänskliga rättigheter. Tre dagar senare bryter helvetet ut i Tibet, när buddistiska munkar och vanliga medborgare demonstrerar mot Kinas förtryck, med livet som insats. Ett hundratal människor uppges ha omkommit i kravallerna.
USA och EU uttrycker sig oerhört försiktigt och idrottsrörelsen uttrycker sig inte alls. De enda som gör sina röster hörda är opolitisk bundna medborgarrättsrörelser som Amnesty International och Avaaz.
Det har inte alltid varit så här. 1980 beslöt USA att bojkotta sommar-OS i Moskva i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan och fick andra länder med sig.
Alltså tiger vi och lider och blir därmed medbrottslingar.
Kanske är det då ingen som längre minns de döda munkarna i Tibet och Burma, när Kina visar upp sina bländverk för världens inbjudna stats- och regeringschefer den 8 augusti.
Officiellt var det väl meningen att Kina skulle organisera OS på mänsklig frihets villkor?! Nu blir det i stället resten av världen som får acceptera ett högst tvivelaktigt OS på diktaturens villkor. En värld, en dröm, lyder mottot. Vems dröm? Vilken dröm? En dröm om accepterat förtryck och egoism utan helhetssyn?
Skicka en kommentar